Dammar och miljökrav
En damm är en vattenmassa som hålls på plats av något, vanligtvis en jordvall eller betongkonstruktion. En dammlucka (utskov) reglerar mängden vatten som ska flöda ut ur dammen. I Sverige byggdes ofta dammar där en fors nedströms flödade ut ur en sjö, med dammvallen belägen på en brant sträcka med hög fallhöjd, till exempel i en fors eller litet vattenfall som fiskar inte kunde ta sig förbi.
En dammbyggnation innebar vanligtvis höjda vattennivåer, vilket skapade sjöar av mindre vattendrag. Dessa dammar har spelat en enormt stor roll för Sveriges utveckling tillika industriella revolution: Vattenkraft användes först för att driva kvarnar eller vattenhjul, och senare för att generera elektricitet genom att vattnet leddes genom en roterande turbin. Dammarna tjänar som vattenmagasin, vilka gör det möjligt att anpassa elproduktionen efter säsong, liksom samhällets behov av el.
Skillnaden mellan max/min-nivåer i dammarna kallas regleringsamplitud, och det ska finnas domstolsbeslut som dikterar regleringen i respektive sjö. Dessa kallas vattendomar. Det finns många fördämda sjöar som saknar en sådan modern vattendom, och man reglerar då sjön med hänvisning till något som kallas urminnes hävd eller äldre rättigheter – rättigheter som kan sträcka sig flera hundra år tillbaka i tiden. Allt detta ska nu omprövas i domstol, eller om de inte anses gälla – nyprövas. Denna process kallas NAP – Nationella planen för moderna miljövillkor.
Vad är miljökrav?
Vattnen övervakas i cykler om 6 år (förvaltningscykler): Vattenmyndigheten övervakar, klassificerar och sätter normer för hur målen för vattnets kvalitet ska vara: miljökvalitetsnormer; eller MKN. Dessa styr allt arbete med vatten. De reglerar ett flertal olika faktorer, bland annat önskvärt antal av diverse organismer i vattnet (allt från bakterier till fiskar), samt hur den kemiska sammansättningen bör vara. I Sverige har man även lagt till hur mycket flödet eller vattennivåerna i en sjö eller vattendrag får variera.
En faktor som det fästs stor vikt vid kallas konnektivitet – ett försvenskat ord av engelskans ’connectivity’ som betyder sammankoppling. Här betyder det att vattnen inte får presentera några hinder för att fiskar och andra djur ska kunna röra sig mellan olika vatten. Av alla de fiskarter som finns i Sverige är dock mycket få beroende av vandring långa sträckor i strömmande vatten för att reproducera sig, vilket man verkar förbise i dessa resonemang.
Problemet med att konnektivitet har blivit en vattenkvalitetsfaktor, är att det inte är naturligt att alla fiskar kan vandra mellan vattendrag hur som helst. I de vattendrag där stora höjdskillnader finns naturligt kan möjligen stora laxfiskar hoppa emellan, men bara i områden där laxen har andra förutsättningar för att leva. I de vatten där dessa förutsättningar saknas, finns det inga försvarbara skäl till att konnektivitet ska vara en kvalitetsfaktor för ett gott vatten.
Eftersom vattenhandläggare på Länsstyrelserna inte tar hänsyn till detta, utan applicerar samma mall på diverse olika vatten med olika förutsättningar, resulterar kraven i att myndigheten ställer krav på att man måste bygga fiskvägar förbi dammar som funnits i hundratals år. Hänsyn tas inte till att fisk inte kunnat vandra i de forsar som dämts före människans tid, eller att befintliga, flerhundraåriga ekosystem slås ut av att man på denna konstgjorda väg introducerar arter som kanske aldrig funnits på platsen.
Dessa artificiella fiskvägar får till exempel inte ha en stark lutning, även om den naturliga, ursprungliga forsen på platsen lutade kraftigt långt innan människor byggde en damm där. Man framtvingar alltså en onaturlig vandringsväg för fisken, där fisken kanske aldrig vandrat tidigare.
Moderna krav ställs på att skapa onaturliga miljöer
Det är mycket dyrt och ibland till och med omöjligt att bygga fiskvägar – och på grund av detta väljer dammägare ofta istället att riva dammvallen. Sjöarna som skapats töms då på vatten eller sjunker radikalt. När man river i de branta miljöerna skapar man alltså nya hinder där lokalt förekommande fiskar inte heller kan vandra. I Sverige finns ca. 10 000 dammar, vilka nu riskerar att rivas ut.
Torrlagda sjöar som efter dammutrivning ofta reduceras till en minimal bäckfåra, orsakar istället nya hinder för de fiskar man tror sig underlätta vandring för. Det finns dokumenterade exempel där man rivit ut dammar och i samband med detta gjort det omöjligt att reglera vattenflödet:
Vid somrar med låg nederbörd har – paradoxalt nog – det mänskliga ingreppet i naturen resulterat i massdöd av exempelvis flodpärlmusslor som torkat ut på grund av för lågt vattenstånd.
Detta absurda händelseförlopp beror på att ’konnektivitet’ är en ruta som ska kunna ’kryssas i’ i en mall för att ett vatten – på pappret – ska se bra ut, inte för att det gagnar vare sig vatten eller fisk. Resultatet av myndighetens missriktade krav blir sålunda oftast en rivning och konsekvenserna av detta – förstörd livsmiljö för människan.